Yvonne hårt drabbad av nya snåla tider

[Ur nummer: 10/2006] Förra gången jag träffade Yvonne Helgesson-Sjöbeck var på hennes arbetsplats, Atria Lithells i Fosie, i december 2004. Jag var där för att skriva om en ovanlig satsning som kommit till på Livs-klubbens initiativ, en introduktion i arbetsmiljö för alla anställda. Yvonne var bland de sista att genomgå denna introduktion. Hon lyssnade uppmärksamt och antecknade noga det som sades.
  Hennes öde berörde mig. Hon visste vad dålig arbetsmiljö vill säga men någon utbildning i dessa frågor hade hon aldrig fått. Efter år av slit hade kroppen sagt ifrån och hon jobbade nu bara halvtid. På den andra halvan var hon sjukpensionär. Hon var helt övertygad om att den ständiga värken var resultatet av många års hårt slit och hon väntade på besked om livränta. Som om inte det räckte så hade hon dessutom på sommaren råkat ut för en arbetsolycka. Hon hade snubblat i produktionen och brutit armen.
  Nu sitter vi hemma i hennes kök i villan i ett litet samhälle på den skånska slätten. Det har gått drygt ett och ett halvt år sedan vi senast sågs. Framför sig på bordet har Yvonne en rejäl bunt med papper. Det är
  alla handlingar som berör hennes kamp för livränta. LO-TCO:s rättsskydd drev hennes ärende, fick prövningstillstånd i kammarrätten efter avslag i länsrätten. Men det hjälpte inte, även i kammarrätten blev det avslag i juni 2005
  – Jag var glad när rättsskyddet ville ta sig an mitt fall. De driver ju bara ärenden som de tror på. Jag vet inte vad jag stöp på i slutänden. Till slut orkar man inte hänga med i alla turer, vissa formuleringar fattar man och andra fattar man inte, säger hon.

Besviken och förvånad
  Hon är besviken och förvånad. Hon var helt övertygad om att hon skulle få livränta. Hon är 57 år och har ju jobbat och slitit sedan hon var 17 år. Arbetet hon utfört har varit både monotont och tungt.
  Men såväl kammarrätten som länsrätten avslog hennes begäran om livränta trots en tidigare godkänd arbetsskada i nacke, axlar och armar. Domstolarna stödde sig på en medicinsk bedömning som kommit fram till att arbetsskadan inte var anledningen till förtidspensioneringen 2001. Det skulle istället vara reaktiv entesopati och myalgi som hon skulle ha utvecklat efter en maginfluensa 1994. Enligt en medicinsk utredning talade betydligt starkare skäl mot än för rätten till livränta för inkomstförlusten.
  Yvonne skakar på huvudet. Maginfluensa? Skulle det vara anledningen och inte alla år av hårt slit? Hon begriper det bara inte. Hon är en ganska lågmäld person. Inte den som tar stora ord i sin mun. Tar hellre på sig skulden själv än skyller på andra.
  – Om jag haft mer kunskap så hade jag kanske varit mer på alerten och gjort en anmälan tidigare. Men jag förstod inte i början varför jag hade ont. Jag hade hört om belastningsskador men jag trodde bara det var äldre som drabbades. Det tog tid innan jag förstod hur illa det var. Jag bet ihop och jobbade trots värken. När jag till slut blev sjukskriven så hade jag haft ont ganska lång tid.
  Hon berättar om sitt långa yrkesliv. Hon är född och uppväxt i Småland, började på KLS i Kalmar direkt efter skolan, 17 år gammal.

Roligt, men tufft och skitigt
  Först jobbade hon på grönsaksavdelningen. Handflatorna bär fortfarande spår av rödkålen som hon plockat i för hand i burk.
  Efter ett tag kom hon över till charkfabriken. Där fick hon göra det mesta: varmkorv, prinskorv, sylta och leverpastej.
  – Det var ganska hantverksmässig produktion. Det var roligt, vi hade kul tillsammans men det var ett både tufft och skitigt jobb.
  Hon jobbade även i styckningen en tid. Ja, hon jobbade på i stort sett alla avdelningar på KLS förutom i själva slakteriet och tarmrenseriet.
  I slutet av 70-talet flyttade familjen till Malmö. Både Yvonne och hennes man fick jobb på Samfood, numera Atria Lithells. Yvonne kom att jobba i paketeringen där hon fick plocka köttdetaljer.
  – Det var rätt slitigt.Värst var det juletid med alla tunga skinkor som skulle lyftas från ett högt bord och läggas i kar. Det var ganska många ton som jag lyfte under en dag, säger hon och tillägger:
  – Vilket liv man har levt när man tänker efter. Som man slet. Dagens ungdomar fattar nog inte hur det var. Jag tycker många gånger att de gnäller trots att de inget gör. De skulle ha varit med på 70-talet, det skulle de.
  Det var när hon arbetade i paketeringen som hon blev riktigt sjuk, Hon fick ont i hela kroppen och kunde knappt röra sig. I två år gick hon sjukskriven. Att hon opererat både armbåge och handleder hjälpte bara till viss del. Värken i axlar och armar bestod. När hon återgick till arbetet blev hon på grund av sina besvär omplacerad till kartonglagret.
  – Där trivdes jag bra och kunde jobba utan större problem. Tyvärr ledde neddragningar på fabriken till att jag inte kunde jobba kvar. Istället blev jag förflyttad
  till prismärkningen, berättar Yvonne.
  Heltidsarbete visade sig efter en tid för tufft. I juni 2001 blev hon sjukpensionär på halvtid. Hon får pension från försäkringskassan och 1 000 kronor från AFA. Att hon inte får livränta innebär att hon förlorar ett par tusen i månaden.

Maken fick livränta
  Hennes man som jobbat som styckare på samma arbetsplats som Yvonne kan inte förstå varför hon inte fick livränta. Han vet hur Yvonne slitit. De tävlade i styckningen om vem som kunde arbeta snabbast och det drabbade dem i paketeringen. Själv fick han livränta utan problem, försäkringskassan godkände hans begäran direkt.
  • Varför fick han livränta och inte du?
  – För att han är man, det låter hemskt, men det tror jag, svarar Yvonne.
  Situationen är nu den att båda har halv förtidspension och båda jobbar halvtid i prismärkningen. Eftersom Yvonne inte fick någon livränta så får hon betydligt mindre kvar i plånboken än sin man. Visst är det irriterande, det tillstår hon. Men det finns ändå saker att glädjas åt. De har båda fått möjlighet att jobba varannan dag och vara ledig varannan. Det är en lösning som hon är mycket tacksam över. Det ger henne tid att återhämta sig ordentligt. Hon är också tacksam över att ha ett jobb att gå till med tanke på hur tufft branschen har det.
  – Jag är glad varje dag vi har att göra.
  Hon tränar för att hålla kroppen igång. Och hon tycker trots allt att hon ändå har haft ett rätt bra yrkesliv.
  – Jag är stolt över det som jag gjort. Jag är nöjd med det som jag uträttat.