Fattiga grannar bakom lyxen i turistparadiset

[Ur nummer: 2/2010] Bakom de välstädade hotellrummen och den goda fisken på strandrestaurangen finns ofta burmesiska arbetare. Burmeser i Thailand saknar fackliga rättigheter. De har inga anställningsavtal och tillåts inte att organisera sig fackligt. I militärdiktaturens Burma är situationen än värre. Här räcker det att avslöjas som fackliga medlem för att dömas till fängelse i 20 år. Fackliga organisationer är förbjudna och militären kallar fackliga ledare för terrorister.
  I Phuket i södra Thailand genomfördes nyligen en av de första fackliga utbildningarna någonsin för burmesiska migrantarbetare. Bakom utbildningen stod det burmesiska exilfacket Seafarers’ Union of Burma (SUB).
  Utöver sjömän organiserar SUB fiskare på thailändska fiskefartyg och kvinnor som arbetar med fiskesortering eller i thailändska fiskkonservfabriker.
  – Det är viktigt att burmesiska arbetare får veta mer om sina rättigheter, säger SUB-organisatören Ko Ko Aung.
  – Burmeser i Thailand har ofta jobb som på engelska brukar sammanfattas som tre D. Det är jobb som är Difficult, Dirty and Dangerous och som inga thailändare vill ha. Men i Phuket är jobben nödvändiga för att turistindustrin ska fungera.

Sorterar fisk i Phuket
  Ett 30-tal SUB-medlemmar deltar i utbildningen som hålls i ett enkelt hotell i Phuket City. En av kursdeltagarna är Ma Nyo som i åtta månader har sorterat fisk i Phuket.
  – Jag kommer från södra Burma men lämnade mitt land eftersom människor har större frihet i Thailand, säger hon.
  – Mina två barn som är 13 och nio år är kvar i Burma. Jag saknar dem otroligt mycket men utan mitt arbete här skulle de inte klara sig. De bor med min mamma.
  – Helst skulle jag vilja arbeta i Burma men där finns inga arbeten som det går att leva på. Tidigare sålde jag och min man fisk men vi klarade oss inte på det. Min man har också tagit sig till Phuket och arbetar på en fiskebåt. Men livet i Phuket är svårt för oss burmeser.
  Ma berättar att arbetet med att sortera fisk är tungt och påfrestande.
  – Vi står hela dagen i solen och sorterar fisken. Det finns inget tak som skyddar oss så det blir fruktansvärt hett mitt på dagen.
  • Hur lång är din arbetstid?
  – Det varierar beroende på hur mycket fisk som kommer in. Har fångsten varit god börjar vi tidigt på morgonen och får sluta först efter 14-15 timmar. Efter en sådan arbetsdag är jag helt slut.
  Någon anställningstrygghet existerar inte för Ma Nyo och hennes arbetskamrater. De får bara betalt för de dagar de arbetar.
  – En normal arbetsdag tjänar jag omkring 200 bath (40-50 svenska kronor).
  Ma Nyo och hennes man bor i ett litet rum för vilket de betalar 1700 bath varje månad.

Fängslad utan papper
  För en tid sedan fängslades Ma Nyo av thailändsk polis.
  – De gjorde en razzia i fiskehamnen. Eftersom jag inte kunde visa upp godkända papper sattes jag i en cell i polishuset. Där satt jag i sex dagar innan jag blev släppt mot att jag betalade 8000 bath i böter. Idag har jag fått ett arbetstillstånd som gäller i ett år.
  • Hur kommer det sig att Ma Nyo under en ledig helg har valt att gå en facklig ut bildning?
  – Jag vill lära mig mer om vilka rättigheter vi burmeser i Thailand borde ha. Dessutom är det intressant att träffa och diskutera med andra som är i samma situation som jag. När vi sorterar fisk hinner vi knappast tala med varandra. Ibland känns det som om vi inte har något värde alls för vår arbetsgivare. Därför har jag valt att bli medlem i SUB.
  • Har du något anställningsavtal?
  – Nej det har ingen som arbetar i den lokala fiskehamnen. Vi kan när som helst avskedas. Skadar sig någon är det bara att sluta. Vår arbetsgivare vill bara ha anställda som klarar av att jobba till 100 procent.
  • Hur ser du på den nuvarande situationen i Burma?
  Inga kommentarer, svarar Ma Nyo snabbt och tittar ner i bordet. Hennes inga kommentarer känns ändå som svar nog.
  – Jag drömmer om en bättre framtid, både för mig och min man, och självklart för mina älskade barn i Burma. Men idag känns de drömmarna mycket avlägsna

Hjälper föräldrarna i Burma
  Också 20-åriga Aung Win sorterar fisk i Phuket. Han kom för åtta månader sedan från Tavoyprovinsen i södra Burma.
  – I Burma var det omöjligt att hitta ett arbete och jag ville inte bli en ekonomisk börda för min familj, berättar Aung Win.
  – Vi har alltid varit mycket fattiga. Min far är bonde men har aldrig ens ägt en vattenbuffel. Idag hjälper jag mina föräldrar och skickar större delen av lönen till dem.
  Aungs lön är 4500 bath i månaden.
  – Vi är 35 burmeser på min arbetsplats. Arbetstiden under högsäsong är mellan 7 på morgonen till 11 på kvällen och vi jobbar sju dagar i veckan. Det gör att jag ständigt känner mig trött, inte orkar något annat än att arbeta.
  Aung Wins arbetsplats ligger under tak men saknar luftkonditionering.
  – På eftermiddagarna är det extremt varmt. Arbetet är tungt och farligt och olyckstillbud förekommer ofta.
  • Får ni någon övertidsersättning?
  – Nej, det får vi inte. När jag frågade en gång skrattade ägaren bara åt mig och sa att jag skulle vara glad att jag hade ett arbete.
  • Hur ser du på situationen i Burma?
  – Det är idag ett mycket allvarligt läge. Själv deltog jag aktivt i demokratidemonstrationerna för två år sedan. Jag tror inte det kan bli bättre om inte militärdiktaturen faller.
  – När jag fick höra talas om den här utbildningen frågade jag om jag fick delta. Jag vill lära mig mer om fackliga frågor och om SUB.

Reser långt för att få delta
  I Ranongprovinsen i Thailand bor Ma Sinn sedan tio år Hon är gift med en thailändsk man och har två barn som är åtta och två år. Ma Sinn har rest långt för att kunna delta.
  – När en lokal SUB-organisatör berättade om utbildningen bestämde jag mig för att komma hit. Jag vill veta mer om hur vi burmesiska migrantarbetare ska kunna förbättra vår situation.
  För arbetet med att sortera fisk får Ma Sinn 150 bath per dag. Hon arbetar för en större fiskkonservindustri som har 200 anställda, så gott som alla burmeser.
  – Arbetsveckan är sex dagar och vi arbetar i svala lokaler. Jämfört med många andra burmeser har vi hyggliga villkor.
  – Ändå var det inte precis det jag drömde om när jag en gång började läsa medicin på universitet i Rangoon. Men mina föräldrar hade inte råd att låta mig slutföra studierna utan jag tog mig till Thailand, fortsätter Ma Sinn.
  Ma Sinns man arbetar som chaufför.
  – Vi hyr ett rum för vilket vi betalar 4000 bath varje månad. Pengarna vi får in räcker bara till det nödvändigaste. Varje månad hoppas vi kunna spara en del men hittills har det aldrig gått.
  • Vad hoppas du på inför framtiden?
  – Att få ett bättre jobb med högre lön. Eller varför inte att en dag börja arbeta som facklig organisatör för SUB, säger Ma Sinn fundersamt.